|
Metropolregionen Phoenix är med 4,3 miljoner invånare den femte största stadsregionen i USA. Den växer mycket snabbt, 2000-08 ökade folkmängden med uppemot en tredjedel. Och det syns!
Överallt finns nyplanerade bostadsområden där det tidigare låg endast öken. Jag hade glädjen att få vistas i ett av dessa områden, Desert Ridge, i månadsskiftet mars-april i år. Området har i dag ca 24.000 invånare men i slutändan kommer invånarantalet att fördubblas, Det ligger ca 30 km norr om det som i USA kallas ”Downtown”, men, som alla som varit där vet, för det mesta inte ör ett egentligt centrum utan endast en samling bank- och försäkringsskyskrapor. Mellan oss och ”centrum” bredde ett oändligt hav av enfamiljsvillor ut sig.
Desert Ridge är planerat med hjälp av något som liknar vår delgeneralplan så man har haft alla möjligheter att planera området precis som man vill. Trots det har man gjort nästan alla planeringsmissar som mänskligt är möjliga, i alla fall sett med europeiska ögon.
Till dags dato består området endast av villor även om man tänkt sig att det nångång i framtiden skulle uppföras ett centrum som skulle ha karaktär av en stad. I dag fanns inget sånt. Den ”lokala” butiken i detta område – och jag lyckades bara finna en enda – är ett gigantiskt köpkomplex om ca 110 000 kvadratmeter, alltså sisådär 10 vanliga Citymarket/Prismor bredvid varandra. Området har överhuvudtaget ingen kollektivtrafik så all transport sker med personbil. Trots alla dessa hemskheter var det själlösheten hos området som gjorde det starkaste intrycket på mig. Om en stad p.g.a. inflyttning på årsnivå växer med mer än fyra procent är det klart att de sociala konstruktionerna inte hänger med i utvecklingen, men graden av avsaknad var i detta fall verkligen påfallande.
Trots att bostadsområdet är planerat så att social samvaro i princip fysiskt vore möjligt, står promenad- och cykelvägarna tomma, lekplatserna nästan öde, och parkerna befolkas endast av avskiljda grupper av separata hushåll. Vår värdinna visste inte ens vem som bor på andra sidan staketet trots att båda bott där i tre hela år! Möjligen var det en barnfamilj. Eftersom ingen känner sina grannar och social kontroll inte existerar, är behovet av organiserad övervakning stort. Hela området bevakas av ett bevakningsföretag, komplett med kameror och allt. Området uppfyller således nästan alla krav på en exurb.
Vad har allt detta med Raseborg att göra? Skalan är ju en helt annan, Raseborg är ju ingen metropolregion. Som företeelse finns det dock risker för tänkbara likheter. Begreppet ”exurb” myntades redan på 50-talet men som fenomen blev det i större skala aktuellt först på 90-talet, just i USA. En exurb skiljer sig från en förort (eng. suburb) huvudsakligen i den sociala konstruktionen på området. I en förort har man i bästa fall trots allt något som liknar en identitet, man kanske handlar i närbutiken trots att man arbetspendlar in till centrum, ock stundvis umgås man - eller åtminstone barnen - med sina grannar. I en exurb lever varje hushåll i en bubbla bestående av arbetspendling med bil (ofta inte ens till centrum utan till arbetsplatsparker i metropolens randområde), handel i hypermarketar på vägen hem, grilla med familjen i trädgården på kvällen, och sen semester på annan ort. Punkt. Vissa nyare bostadsområden i Raseborg uppvisar redan tendenser på detta, givetvis dock i en helt annan skala än "over there". På andra håll, Fiskars är väl det bästa exemplet, har man lyckats bättre.
Utmaningen för Raseborg blir i detta hänseende då att sammanfoga de många större planerna på nya bostadsområden som finns i kommunen och den därav följande (önskade) kraftiga tillväxten med skapandet av bostadsområden där inflyttarna skulle ha en möjlighet att skapa en samhörighet med orten dit de flyttat till. Om fysisk planering har möjligheter att påverka detta vet jag egentligen inte, men i varje fall borde man i den övergripande strategiska planeringen vara medveten om att risk för exurbisering också finns hos oss.
|
