Av och till får man höra hur olika beslut som fattas inom Raseborg alltid i slutändan på något sätt handlar om Ekenäs. Pojoborna i synnerhet känner sig förbisedda, lite så där som invånarna i gamla Snappertuna, Bromarv eller Tenala brukade göra. Innan dom gav upp, vill säga.

Att analysera de politiska beslutens effekter ortvis är svårt, för att inte säga nästintill omöjligt. Du vrider på talen en väg och det blir ett resultat, en annan och du har ett annat. Dessutom blir man ju genast själv anklagad för knutpatriotism om man antyder att nån annan drar hemåt. Bäst att inte ens försöka.

Ändå mal det på nånstans längst bak i huvudet. Finns det måhända andra faktorer, mycket större och mera djupgående, som kan ligga bakom? Vilken är den bild som ges av kommunen i mediebevakningen? Att gå in på konkret nyhetsbevakning är vanskligt. Nyheter skrivs om de ställen där saker sker, både goda och mindre goda, så bäst att hålla sig borta från det också.

Kanske röra sig på lite mera neutral terräng? Hur är det med sån medierapportering som inte har med aktualiteter att göra? Så där som ”Dagens västnylänning” i Västis, till exempel? Man kan ju välja vem man vill som råkar komma emot på gatan. Västis rapporterar ju dessutom lokalt på området Kyrkslätt-Hangö. Sagt och gjort, jag räknade under de senaste dryga fem månaderna antalet ”Dagens västnylänningar” enligt vilken ort som uppges i rubriken. 58 % av all västnylänningar bor uppenbarligen i Ekenäs, ganska många (17 %) också i Hangö, någon enstaka i Kyrkslätt, Ingå och Karis. Inte en endaste västnylänning har man lyckat finna i t.ex. Pojo eller Sjundeå! Avfolkningen är sannerligen ett stort problem.

Ja, ja, jag vet, det fanns säkert nån infödd Bromarvbo med bland ”Jeknäsarna”. Och ja, jag har säkert missat just den Västisen där man intervjuade halva Svartå (VN uteblir dessvärre ganska ofta för mig)!

Raseborgs Stad häller å sin sida ganska hurtigt med vatten på kvarnen den också. Staden har en bildbank på nätet vars syfte (antar jag) är att förmedla bildmaterial till utomstående intressenter. Lite så där som att ”detta är vår stad”. Det finns per i dag 28 bilder i bildbanken. Av dessa är nästan 40 % från Ekenäs centrum. Norra hamnen, Tjejernas Kanontia, Knipan, Kungsgatan, höstmarknaden, Stallörsparken, Ramsholmen och Rådhustorget är förvisso fina, men nog finns det annat i Raseborg utöver det och bruken samt ruinerna.

Karis har uppenbarligen endast två intressanta saker. Dels ordnar Lions ett ankrace varje år så plastankorna kan man ju alltid fotografera. För säkerhets skull två gånger. Och så har vi ju en järnvägsstation varifrån man snabbt kan komma bort från Karis (dock inte till Helsingfors, antar jag) så den bör man också visa. I dubbel upplaga, än en gång.

Skämt åsido, kan det vara så att mångas mentala bild av regionen ser så här begränsad ut? Om så är fallet bör vi genast skrida till åtgärd för att få en ändring på den saken. Kanske lokalradion kan hjälpa till här? Vega Västnyland sänder förvisso från en studio i Ekenäs, men kanalens influens- och/eller intresseområde sträcker sig i teorin från Hangö till Kyrkslätt. Alltså kanalens. I sin morgonsändning 4. februari 2010 konstaterar reportern hurtigt att:

”Nu ska vi bege oss ut i världen, närmare bestämt Karis!”

Jag ger upp. Man börjar nog så småningom själv också tro på att Västnyland börjar först vid Vesterby kiosk och tar slut allra senast i Horsbäck ...

- - - - - - - - - - - - - - - -

P.s. Det här är inte menat helt på allvar så ingen idé att ”lama på” här nedan med en massa motbevisande fakta, jag är inte mottaglig. Men kommentera gärna, väckte det här några tankar så där i allmänhet, kanske?

Nästan varje vår publicerar media i Västnyland notiser om hur befolkningstillväxten under årets första månader har förlöpt, och vissa tjänstemän drar – varje år – ivrigt slutsatser på basen av dessa tal och prognostiserar i god tid det kommande årets slutsaldo. Och i slutändan blir det fel – igen. Befolkningen i Finland och även i Raseborg förändras inte lineärt över året. Snarare ser det ut om förändringarna för Raseborgs del skulle följa ett givet mönster av perioder av tillväxt och stagnation under året som är ganska lika från år till år.

Upp till bevis, tänker du kanske, och så skall det bli. I grafen nedan har jag granskat de månatliga befolkningsförändringarna från januari 2004 fram till april detta år med hjälp av s.k. temporär autokorrelation. Det kan låta svårt, men är i grund och botten superenkelt. Man granskar hur befolkningsförändringen en viss månad ser ut jämfört med ett visst antal månader tidigare. I detta fall har jag jämfört allt mellan 1 och 12 månader bakåt i tiden. Grafen talar sitt tydliga språk: korrelationen månader emellan är störst om man vrider kalendern bakåt exakt 12 månader, därav den högsta stapeln på just 12an. I klartext betyder det att man ganska väl kan gissa sig till en viss månads befolkningsförändring i Raseborg genom att se vad som hände samma månad ett år tidigare. Då vet vi det.

Man kan fråga sig om detta har någon betydelse, det är ju slutresultatet som räknas. Förvisso sant, men om det är så att det finns bakomliggande faktorer som styr slutresultatet, vore det ju trevligt att åtminstone känna till dem, vare sig man kan göra något åt dem eller inte. Och så har vi ju problemet med att vissa tjänstemän tror, eller vill få oss att tro, att allt är frid och fröjd bara för att folkmängden i kommunen varje vår ökar helt i takt med de givna målsättningarna, när så inte är fallet.

Befolkningen i Raseborg ökar i regel mellan nyår och sensommaren, för att sedan minska igen fram till årets slut. Mönstret har sett förvånansvärt likadant ut åtminstone hela 2000-talet. Man kan ganska bra gissa sig till det ungefärliga årssaldot för Raseborg på basen av vad som hänt mellan januari och sisådär maj-juni. Det brukar bli ganska lika i slutändan. Nu vet vi också det, men det är ju orsakerna till dessa cykler som egentligen är intressanta, inte cyklerna i sig själva.

Folkmängden förändras som en funktion av fyra variabler: födda; döda; inflyttade och utflyttade. Vi vet att de flesta barnen i Finlands föds på vårvintern eller mitt på sommaren, så även i Raseborg. Orsaken vet alla, det är bara att subtrahera nio, så här finns ingen ny kunskap att hämta. Dödsfallen i Raseborg varierar däremot inte cykliskt över kalenderåret, vilket är förståeligt. I vårt sammanhang är det alltså flyttningarna som är intressanta, också ur den synvinkeln att de står för majoriteten av den totala befolkningsförändringen i vår kommun.

Flyttningarna kan ytterligare delas in i två delar: inrikes- och utrikes-.  Utrikesflyttning, dvs immigration och emigration, står för en bråkdel av alla flyttningar och följer inte ett givet mönster. Även om jag inte är säker på det, handlar det antagligen i ganska stor utsträckning om regelrätta flyktingar, och dessa anländer till eller lämnar kommunen när det råkar sig, inte en given årstid. Inrikesflyttningen däremot följer ett givet mönster.

Inflyttningen till Raseborg från andra kommuner i Finland är i regel alltid stor i januari månad så väl som i september. För septembers del handlar det nästan säkert om studerande som påbörjar höstterminen på våra utbildningsenheter, men med januari vet jag inte.

Utflyttningen följer också ett kalenderbundet schema, den är störst i augusti-september och har en andra topp i december. Höstens utflyttning kan antagligen än en gång förklaras med studerande, men vad utflyttningen i december beror på vet jag återigen inte.

Frånsett inledningen på studieterminerna, varför flyttar oproportionerligt många människor bort från kommunen just i december, och varför flyttar oproportionerligt många människor till kommunen just i januari. Spelar garnisonen i Dragsvik någon roll i detta? Har terminsavslutningarna också en effekt på flyttkarusellen runt årsskiftet? Eller finns det andra faktorer som skulle kunna vara gångbara förklaringar?

Om det handlar om regelrätt kommunalskatteplanering så borde det ju å det snaraste åtgärdas lagstiftningsvis. Handlar det om något annat vore det också trevligt att känna till. Om du har tankar kring detta, eller t.o.m. svar på frågorna, skriv gärna ned dem i kommentarfältet. Jag skulle personligen vilja veta vad det egentligen rör sig om, och så kunde det ju vara nyttigt för våra tjänstemän och beslutsfattare tillika. Bättre planering brukar oftast ge bättre slutresultat.

Metropolregionen Phoenix är med 4,3 miljoner invånare den femte största stadsregionen i USA. Den växer mycket snabbt, 2000-08 ökade folkmängden med uppemot en tredjedel. Och det syns!

Överallt finns nyplanerade bostadsområden där det tidigare låg endast öken. Jag hade glädjen att få vistas i ett av dessa områden, Desert Ridge, i månadsskiftet mars-april i år. Området har i dag ca 24.000 invånare men i slutändan kommer invånarantalet att fördubblas, Det ligger ca 30 km norr om det som i USA kallas ”Downtown”, men, som alla som varit där vet, för det mesta inte ör ett egentligt centrum utan endast en samling bank- och försäkringsskyskrapor. Mellan oss och ”centrum” bredde ett oändligt hav av enfamiljsvillor ut sig.

Desert Ridge är planerat med hjälp av något som liknar vår delgeneralplan så man har haft alla möjligheter att planera området precis som man vill. Trots det har man gjort nästan alla planeringsmissar som mänskligt är möjliga, i alla fall sett med europeiska ögon.

Till dags dato består området endast av villor även om man tänkt sig att det nångång i framtiden skulle uppföras ett centrum som skulle ha karaktär av en stad. I dag fanns inget sånt. Den ”lokala” butiken i detta område – och jag lyckades bara finna en enda – är ett gigantiskt köpkomplex om ca 110 000 kvadratmeter, alltså sisådär 10 vanliga Citymarket/Prismor bredvid varandra. Området har överhuvudtaget ingen kollektivtrafik så all transport sker med personbil. Trots alla dessa hemskheter var det själlösheten hos området som gjorde det starkaste intrycket på mig. Om en stad p.g.a. inflyttning på årsnivå växer med mer än fyra procent är det klart att de sociala konstruktionerna inte hänger med i utvecklingen, men graden av avsaknad var i detta fall verkligen påfallande.

Trots att bostadsområdet är planerat så att social samvaro i princip fysiskt vore möjligt, står promenad- och cykelvägarna tomma, lekplatserna nästan öde, och parkerna befolkas endast av avskiljda grupper av separata hushåll. Vår värdinna visste inte ens vem som bor på andra sidan staketet trots att båda bott där i tre hela år! Möjligen var det en barnfamilj. Eftersom ingen känner sina grannar och social kontroll inte existerar, är behovet av organiserad övervakning stort. Hela området bevakas av ett bevakningsföretag, komplett med kameror och allt. Området uppfyller således nästan alla krav på en exurb.

Vad har allt detta med Raseborg att göra? Skalan är ju en helt annan, Raseborg är ju ingen metropolregion. Som företeelse finns det dock risker för tänkbara likheter. Begreppet ”exurb” myntades redan på 50-talet men som fenomen blev det i större skala aktuellt först på 90-talet, just i USA. En exurb skiljer sig från en förort (eng. suburb) huvudsakligen i den sociala konstruktionen på området. I en förort har man i bästa fall trots allt något som liknar en identitet, man kanske handlar i närbutiken trots att man arbetspendlar in till centrum, ock stundvis umgås man - eller åtminstone barnen - med sina grannar. I en exurb lever varje hushåll i en bubbla bestående av arbetspendling med bil (ofta inte ens till centrum utan till arbetsplatsparker i metropolens randområde), handel i hypermarketar på vägen hem, grilla med familjen i trädgården på kvällen, och sen semester på annan ort. Punkt. Vissa nyare bostadsområden i Raseborg uppvisar redan tendenser på detta, givetvis dock i en helt annan skala än "over there". På andra håll, Fiskars är väl det bästa exemplet, har man lyckats bättre.

Utmaningen för Raseborg blir i detta hänseende då att sammanfoga de många större planerna på nya bostadsområden som finns i kommunen och den därav följande (önskade) kraftiga tillväxten med skapandet av bostadsområden där inflyttarna skulle ha en möjlighet att skapa en samhörighet med orten dit de flyttat till. Om fysisk planering har möjligheter att påverka detta vet jag egentligen inte, men i varje fall borde man i den övergripande strategiska planeringen vara medveten om att risk för exurbisering också finns hos oss.

Ännu för ett halvår sedan skulle jag aldrig trott att jag skulle komma att starta en egen blogg. Saker och ting förändras, så även min ståndpunkt angående det här. En jazzkonsert brukar starta så där långsamt och trevande, man jammar lite och så, och efter en halv timme kan man sätta i gång med själva repertoaren. En rockkonsert däremot skall köra fullt ös från första minut, i annat fall riskerar man att alla söker sig till öltältet i stället.

Jag gillar jazz. Då tar jag mig friheten att börja blogga lite så där sakta, sökande. Om du orkat läsa ens så här långt har du kanske redan märkt att denna blogg inte har nåt tema. Helt sant. Så skall det inte vara i fortsättningen. Jag ger inte mycket för facebook-bloggning av typen "just nu äter jag flingor med äppelmos och trivs"-myset. Helt OK i facebook, men ikte just någon annanstans.

Jag är intresserad av siffror och statistik. Besatt, kunde nån säga. Siffror är grunden för hur hela vårt samhälle fungerar. Mycket få samhälleliga beslut fattas utan att det i grunden ligger några tal bakom dessa. Vad talen säger är inte så intressant - för de säger egentligen ingenting. Det är hur dessa tal framställs och tolkas som är avgörande. Detta intresserar mig. Dels ur en psykologisk synvinkel, förstås, men huvudsakligen ur en motiv- dito. Varför väljer man att framlägga nåt på ett visst sätt? Varför valde man dessa tal men inte de där andra?

Låter det för högtravande? Jo det gör det. Siffror & statistik är roligt, faktiskt. "Lögn, förbannad lögn och statistik" säger ordspråket. Helt sant, men det kan vara roligt att narras lite då och då.

Återkommer när jag har nåt mer vettigt att säga.