Raseborg, såsom så många andra kommuner och städer i Finland, kämpar med ekonomiska svårigheter. Ändå hör vi en del goda nyheter (Sisu i Karis sysselsätter bättre än vad väntades för någon månad sedan) bland allt tråkigt (vi får igen slåss för vårt sjukhus och BB).

Beslutsfattarna vrider sina händer och river sig i håret i försök att hitta något sätt att skära ned kostnaderna. Ingen vill permittera så man tar till metoden "lite här och lite där". Men samtidigt som man diskuterar indragning av än det ena och än det andra (oftast så att de lidande är barn, ungdomar, sjuka eller åldringar) så används pengar på ett sätt som väcker förvåning. Stadens byggningar förses med nya skyltar ("Raseborgsvapnet" i Ekenäs, stora bokstäver på fd stadshuset i Karis) och konsulter engageras för de mest mångsidiga uppgifter. Det är klart att en del konsulter behövs, då motsvarande expertis saknas i staden, men är allt faktiskt nödvändigt just nu.

Det verkar som om det skulle finnas en uppfattning att den av fullmäktige fastställda budgeten är ett minimum av kostnader, vilket de olika enheterna absolut måste nå upp till. Så är det inte och så skall det inte vara. Budgeten anger den kostnadsram som absolut inte får överskridas. Helst borde varje enhet och varje individ vid varje beslut fundera på om det finns en annan lösning, som skulle vara fördelaktigare.

I ivern att dra ner på kostnader så gör vi nog ofta det felet att vi skär ned där det verkar att vara lätt, utan att alltid fundera på konsekvenserna. Ibland kan våra "sparbeslut" bara betyda att vi har en aning mindre kostnader nu, men dubbelt så stora nästa år. Förebyggande vård samt familje- och socialvård är områden som borde få tillräckligt med resurser, oberoende ekonomi. En socialarbetare (kostnad ca 35 000 euro/år), som vart femte eller t.o.m. vart tionde år gonom sitt arbete kan förhindra ett omhändertagande av barn (kostnad 60 000 - 70 000 euro/år i 5 - 10 år), har förtjänat sin lön många gånger om. Det är ju inte heller fråga endast om de direkta kostnaderna för omhändertagandet. Ett barn som omhändertas i ett tidigt skede av sitt liv, står inför stora svårigheter även senare i livet.

Vi måste alltså sträva efter en strängare budgetdisciplin och en aktivare inställning till kostnadssänkningar. De få slantar vi har måste investeras med förnuft och allt som inte är absolut nödvändigt just nu, kan bli ogjort, trots att det finns pengar för det i budgeten. Vi måste alla, såväl förtroendevalda som stadens anställda, gå aktivt in för att klara upp den ekonomiska situation som vi, utan eget förskyllande, hamnat in i. Alla bör komma ihåg att "om du inte är en del av lösningen så är du en del av problemet".

Rubrikens ord hör man och läser man så gott som dagligen. När företagsledare, politiker och all världens "tyckare" uttalar sig om den ekonomiska kris som världen befinner sig i, så använder man orden "Något måste göras!". Jag tycker att detta är skrämmande. Uttrycket är något av det farligaste och samtidigt mest beklämmande man kan tänka sig. Varför? Jo, om vi synar uttrycket närmare så ser vi följande:

 NÅGOT - Ett ord som egentligen inte betyder någonting. Det är helt ospecificerat. Läsaren eller åhöraren vet inte om det hänvisar till något konstruktivt eller till något destruktivt. Är det konkret eller abstrakt? Det enda vi vet är att det inte är ingenting, men det säger ju oss inte särskilt mycket.

MÅSTE - Det är alltså fråga om ett tvång och ingen frivillig gärning. Tyvärr brukar det sällan följa något gott av tvång. Om saker skall förverkligas, om ett företag skall vara framgångsrikt, om en individ vill nå framgång, så kräver det vilja. Viljan är det bränsle som driver oss framåt. Tvång leder endast till motstånd och missnöje.

GÖRAS - Ett synnerligen omfattande ord, som täcker de flesta mänskliga (och ibland omänskliga) handlingar. Vad gör du? En fråga som ställs då man anar att den andra ägnar sig åt någon aktivitet, men vilken aktivitet det är frågan om  är oklart. "Att göra" definierar alltså på intet sätt de handlingar som avses i uttrycket "Något måste göras". Som pricken på i:et är ordet böjt i passiv form. På det sättet kommer det inte ens fram vem som skall utföra den obestämbara handling som avses.

Alltså - för att ta oss ur den rådande ekonomiska krisen så bör vi tvinga en för oss okänd individ att utföra en eller flere för oss okända handlingar. Uttrycket "Något måste göras" sätter inte heller någon tidsram för detta minst sagt diffusa förfarande. Ursäkta om jag inte tror att vi tar oss ur några som helst kriser med det här receptet.

Vad gör jag själv då? Jo, jag lever vidare som tidigare. Jag satsar allt vad jag kan på att utföra mitt eget arbete så bra som möjligt, så att jag har nöjda kunder. Jag fortsätter att äta som jag gjort tidigare. Ibland vardagsmat och ibland till veckoslutet något aningen festligare. Jag satsar kanske en aning mera på att renovera och repara därhemma. Kanske satsar jag en del på att rusta båten för sommaren, men i stort lever jag vidare som tidigare. I politiken strävar jag efter lösningar som jag tror att fungerar på lång sikt, eftersom den kris som nu dominerar såväl nyheter som privata samtal, snart kommer att vara ett minne blott. Visst finns det personer som förlorat sina jobb och det är synd om dem, men de blir inte bättre av att alla klär sig i säck och aska och gräver ner sig i sorg och självömkan. Nu krävs det modiga och konstruktiva beslut av såväl företagsledare som politiker. Ställer vi oss på bromsen nu, tror jag att saken bra blir värre.

Vi som har möjlighet skall offra tid, krafter och kanske en aning pengar på att samhället i allmänhet och vår näromgivning i synnerhet skall klara av den här krisen. Vi skall inte göra det för att vi "måste". Vi skall göra det för att vi vill och kan!

Efter stadsfullmäktiges möte måndag (2.2.2009) är det väl skäl att konstatera att nu ligger diskussionen om stadsvapnet på is, eller åtminstone borde den göra det. Förvaltningsdomstolen säger sitt i sinom tid.

En sak som i alla fall verkar genomsyra diskussionen är hur "heliga" organisationskommissionens beslut i allmänhet är. Om någon försöker uppmärksamgöra fullmäktige, stadsstyrelse eller något annat organ på det faktum att vissa av kommissionens beslut kanske inte är så fiffiga, så är det ju nästan som om man skulle göra sig skyldig till majestätsbrott och hädelse i samma gärning. Kommissionens medlemmer skulle må bra av att minnas Jonathan Swifts ord: "En människa borde aldrig skämmas över att behöva erkänna att hon har haft fel. Det är ju bara att med andra ord säga att man är klokare idag än igår." Många av oss skulle må bra av att vara klokare idag än vi var igår. Då finns det också hopp om att vi skulle lära oss något nytt idag och vara klokare imorgon än vi är idag.

Dystra nyheter, föranledda av den ekonomiska nedgången, når oss varje dag. Det är inte nog med att detta kommer att ytterligare anstränga staden Raseborgs ekonomi, det kommer dessutom att kräva ännu mera av det ekonomiska och sociala skyddsnät som den nordiska välfärdsstaten kännetecknas av. Det har också konstaterats att i dåliga tider har mänskan en tendens att söka "skyldiga". Man har lätt att utpeka minoriteter eller andra från en själv avvikande grupper som orska till allt det tråkiga som händer. I sista hand är det en metod för att skjuta över ansvaret på någon annan. Visst kan det kännas lugnande om man kan skjuta över skulden på någon annan, men vi skall komma ihåg att det knappast finns någon enskild person eller grupp som är skyldig och i det här fallet blir det inte bättre av att vi söker skyldiga. Den ekonomiska krisen fortsätter oberoende av vem vi dömer. Sökandet av skyldiga leder endast till misstro och hat och det vinner ingen på.

Nu gäller det för oss alla att hjälpa till att söka lösningar på de utmaningar som står framför oss. I Raseborg måste var och en, förtroendemän och tjänstemän, göra vad den kan för att rädda stadens ekonomi och upprätthålla servicenivån. Vi kan inte bara i tal och skrift säga att "nu bör något göras". Vi måste själva göra det som skall göras. Kom ihåg att "om du inte är en del av lösningen, så är du en del av problemet".

Nyheterna vet berätta att TV-programmet "Kalle Anka och hans vänner", som visas i TV i Sverige under julhelgen, nu blir objekt för en museiundersökning. Vadå! Är traditionerna färdiga för museum?

Vad är det som gör att vissa mänskor, bl.a. undertecknad, håller fast vid traditioner (inte alla men de flesta). Är ritade filmer i TV under julhelgen faktiskt någonting att hålla fast vid och om det är så - så varför? Kan det vara det att minnet av barndomens julhelger med mat, umgänge med den äldre generationen och väntan på julklappar är ett tryggt minne. En oavskiljbar del av barnomens jul var väntan på julmiddag och julklappsutdelning. Barnen placerades framför TV:n (en svart-vit 14 tummare av märket Westinghouse) medan de äldre samtalade (på den här tiden pratade man inte, man samtalade). Kalle Anka, Tom och Jerry och andra ritade figurer gjorde vad de kunde för att slå ihjäl varandra, spränga varandra i luften osv, för att på nästa bild vara lika hela och glada igen. Trots det synliga våldet i tv-rutan, var detta en trygg situation. Föräldrarna var nära och inte kunde man ju ändå visa för kusinerna att man blev rädd. Dessutom var vi så stora att vi visste att det bara var film - och så var vi ju alla tillsammans. Till detta trygga minne kan fogas en hel del annat som jag förbinder med trygghetskänslan från barndomens julhelger.

Idag, när vi sitter och följer med en världsekonomi som rasar, familjer och barn vars liv raseras av problem med våld i hemmet, dålig ekonomi, alkohol och droger och då vi dagligen möts av nyheter om krigshandlingar, våld, terrorism och förstörelse, vars grymhet överskrider våra vildaste fantasier, då kanske vi behöver trygga minnen - traditioner. Något att klamra oss fast vid. Inte för att saker och ting alltid var bättre då, utan för att vi innerst inne vet att vi i alla fall kan finna lugn och trygghet. Tryggheten finns i dagliga småsaker, vilka vi upprepa tillräckligt många gånger, så att det blir tradition.

Det sägs att man skall våga bryta sina tradiotioner. Jag vill vända det så att vi bör våga hålla fast vid våra traditioner, samtidigt som vi skall våga släppa dem om yttre omständigheter så kräver. Men innerst inne behöver vi alla den trygghet traditioner ger. Kanske speciellt just nu. Känner vi oss själva trygga så kan vi också ge trygghet åt andra och dessutom kan vi som beslutsfattare göra klokare och mera genomtänkta beslut om vi inte känner oss hotade utan trygga i vår egen verkligehet.