I morgon skriver vi den 15 mars – idus i mars – som brukar minnas som Ceasars dödsdag.  På våra breddgrader brukar väl den här tiden närmast förknippas med vårens seger över vintern. Vårdagjämningen är ju nära förestående och dagarna blir längre med en rasande fart.

Än så länge är trots allt vårtecknen rätt få, kanonvintern som vi upplevt har inte tänkt släppa greppet i första taget. Och med dom här snömassorna lär det räcka innan det börjar grönska igen. Isen i skärgården ligger säkerligen tjock och kompakt ännu flera veckor. Det är svårt att tro att sjösättningen av båten ska lyckas före Valborg i år. Man får ge sig till tåls med att invänta den alltid lika spännande första turen ut till stugan på holmen.

Trots att jag har haft möjlighet att skida mera än på många år har glädjen över en vinter av det gamla goda slaget inte varit odelad. En halkolycka i den närmaste kretsen har visat vad is och snö på fel ställe kan ställa till med för elände.

I början av året publicerade Yrkeshögskolan Novia tillsammans med AKO Västra Nyland en kartläggning över utsläppen av växthusgaser i regionen. Det är frågan om en både banbrytande och politiskt relevant rapport. Hittills har man i Finland i relativt liten utsträckning studerat klimatproblematiken på lokal och regional nivå. Men nu står vi helt klart inför ett trendbrott, vilket Novia-studien är ett tydligt tecken på.

En viktig orsak till perspektivförskjutningen från den globala och nationella nivån till den regionala respektive lokala är att klimatpolitiken börjar konkretiseras i vardagen. Från att ha varit något avlägset och abstrakt börjar gemene man veta vad klimatproblematiken handlar om. Det följande naturliga steget är att fråga sig själv och sin omgivning vad man kan och borde göra åt saken.

Då man jämför de västnyländska kommunerna i utsläppshänseende kan man konstatera att industrialiseringen har sitt pris: Hangö och Ingå har de klart högsta utsläppssiffrorna. De relativt låga utsläppen i Raseborg förklaras av avsaknaden av tung industri och satsningen på förnybara bränslen i fjärrvärmeproduktionen. Raseborgs knappt 10 ton per år och invånare ligger de facto klart under landets medeltal på 15 ton. Å andra sidan är vägen ännu lång till 2 ton per år och invånare som anses som ett långsiktikt mål inom den internationella klimatpolitiken.

Utsläppsanalys på lokal nivå år inte oproblematisk. De stora klimatsyndarna Hangö och Ingå har stora utsläpp därför att de råkar ha industri som tjänar hela landets intressen och inte bara kommunala behov. Den el som produceras på Fortums kraftverk i Ingå används ju ingalunda enbart av Ingåborna. Därför är det ju inte helt rättvist att de ska belastas för utsläppen i sin helhet. På motsvarande sätt beaktar rapportens metodik inte den besvärliga omständigheten att Ekenäs Energi är delägare i Kanteleen voimas torvkraftverk i Haapavesi, ett av vårt lands stora enskilda utsläppskällor. Varför stadens energibolag riskerar sitt goda renommé med en sådan miljömässigt tvivelaktig investering har aldrig klarnat för mig.

Ett annat problem är användningen av referensvärden för utsläppen. Det gäller i synnerhet trafikutsläppen. Om man hypotetiskt tänker sig att invånarna i någon av kommunerna har gått in för utsläppssnåla bilar i högre utsträckning än i grannkommunerna är det en faktor som inte beaktas. Det samma gäller i viss mån utsläpp från uppvärmningen av hus, där det ökande intresset för värmepumpar borde beaktas i kalkylerna.

Men  i stort sett torde metodiken i rapporten ge resultat som i bästa fall kan bidra till att styra och sporra utvecklingen i en klimatvänlig riktning. För att denna verkan skall uppnås är det viktigt att en motsvarande rapport kan ges ut årligen. På så sätt uppstår en sund tävlan mellan de västnyländska kommunerna och deras invånare om att bli ännu klimatsmartare i framtiden.

Som västnylänning i förskingringen (Esbo) försöker jag följa med utvecklingen i Västnyland främst med hjälp av olika medier såsom tidningen Västra Nyland. Vill man ha en mera djupgående analys av skeenden och processer i regionen är Västnyländsk årsbok utgiven av Västnyländska kultursamfundet något av ett måste. Årets upplaga av årsboken erbjuder som vanligt högintressant läsning kring olika teman som varit aktuella i regionen under 2009. Publikationen avslutas med en traditionell årskrönika där redaktören Niclas Erlin redogör för året som gått på kulturens alla tänkbara områden.

Det är kanske just den vida definitionen av kultur som jag finner speciellt attraherande i årsbokens sätt att närma sig den västnyländska verkligheten. Ett bra exempel på detta är att man också i år erbjuder ett par miljörelaterade artiklar, den ena om verksamheten vid Ekenäs skärgårds nationalpark och i synnerhet dess naturum, den andra om den pågående kartläggningen av skärgårdens undervattenmiljö.   Mera traditionella bidrag ingår i form av Henrik Ekbergs ”minihistorik” över Pojo samt Ingalill Ihrckes artikel om Kyrkslätts hembygdsförening. Anne Ingman beskriver i en underhållande text sin sommar som Helene Schjerfbeck. Den nya storkommunen Raseborgs första stapplande steg analyseras av Linnéa Henriksson.

Resultatet är i mitt tycke en väl balanserad helhet av artiklar om vitt skilda ämnen där den gemensamma nämnaren naturligtvis är den västnyländska förankringen. Jag känner inte till hur utgivaren resonerar sig fram till den slutliga sammansättningen av bidrag. Hur som helst tycker jag inte att man ska se sig tvungen att hålla sig till något visst tema i varje nummer. Årsboken kan naturligtvis inte göra anspråk på att täcka in allt av kulturellt värde som försiggår i regionen. Det väsentliga är att man kan servera en någorlunda representativ genomlysning av de kulturella skeendena på ett sätt som antyder den mångfald som finns att falla tillbaka på.

Utgivningen av årsboken stöds av penningstarka finlandssvenska fonder. Väl använda pengar! Förhoppningsvis har skolorna i regionen insett möjligheterna att utnyttja den Västnyländska årsboken i undervisningen. Förutom att den erbjuder faktaunderlag i flera ämnen (biologi, historia, samhällskunskap etc.) har den givetvis också en identitesskapande och –stärkande inverkan.