Jag återkomnmer till ett tidigare bloggtema, nämligen Raseborg som fritidshuskommun par excellence. Med sina över 6000 fritidshus, allt från anspråkslösa kojor till pompösa villor och residens sticker Raseborg ut som den nyländska kommun med det största inslaget av fritidsboare.

För företagen i kommunen är fritidsboarna en viktig kundgrupp. Det är ju ofta frågan om köpstarka konsumenter som vet vad de vill ha. För kommunen innebär det höga antalet fritidshus ett betydande tillskott i den kommunala ekonomin i form av fastighetsskatt. Jag vill hävda att fritidsboarna är ett närande – inte tärande – inslag i kommunen och dess ekonomi.

Hur håller då kommunen kontakt med sina fritidsboare? Är man intresserad av deras åsikter och önskemål? Så förefaller det inte vara i Raseborg. Åtminstone känner jag inte till några kommunala initiativ i den här ritkningen i Raseborg. Här är kontrasten stor till t ex Kokemäki (Kumo?) kommun som har etablerat ett fritidsboarparlament (mökkiläisparlamentti), se http://www.kokemaki.fi/mokkilainen/mokkilaisparlamentti/.

Beslutsfattarna och tjänstemännen i Raseborg borde ta sig en funderare om hur man kunde förbättra kontakten och växelverkan med fritidsboarna. Även om fritidsboarna inte röstar i sin sommarkommun kan de ha ett genuint intresse att bidra med ideér om hur den kommunala servicen borde utvecklas. Helt gratis kommer jag med ett enkelt förslag: lägg in rubriken fritidsboende i vänster kolumn på Raseborgs hemsida och erbjud information i koncentrerad form för stugfolket!

Lars Rosenbald tyckte i ett radioprogram till om industrialiseringspolitiken i Ekenäs under gångna decennier. Enligt R har stadens njugga inställning till industrietableringar lett fram till dagens ekonomiskt trängda situation. Tala om förenklingar och snabba slutsatser! Det är en total chimär att inbilla sig att just storindustri vore en räddning för kommuner i trångmål. De kommuner som har lyckats locka till sig storindustri har också fått känna på avigsidan av att vara beroende av en eller ett fåtal stora skattebetalare. För att nu inte tala om de miljöproblem som i regel är förknippade med storindustri. I synnerhet då det gäller konjunkturkänsliga branscher är det inte lätt för en liten kommun att anpassa sig till de tvära ekonomiska svängarna. Råkade inte R under sin tid som chefredaktör på några Kasköbor som fått sig en släng av strukturomvandlingen?

Chimär nummer två i R:s resonemang är att Ekenäs – eller Raseborg för den delen – skulle ha varit eller vara underutvecklat då det gäller industriell verksamhet. Man önskar att journalister kunde läsa sina läxor lite bättre och kolla upp statistik i stället för att komma med gammal skåpmat. Ekenäs var ju i själva verket i många avseenden en industristad vid sidan om att vara skolstad. Det har i första hand rört sig om små- och medelstor industri. Rent industripolitiskt kan man ju hävda att satsningen på denna typ av industri har inneburit en större tillväxtpotential och mindre fluktuationer i sysselsättning och skatteinkomster. Klok politik med andra ord. Industrins andel av de sysselsatta visade på en god medelnivå i Ekenäs och detsamma förhållandet gäller Raseborg. Enligt de uppgifter jag har tillgång till är  industriarbetsplatsernas andel ca 25 % i Raseborg vilket motsvarar landets medeltal.

Det går inte att komma ifrån att miljökonsekvensbedömningen av fördjupningen av farleden till Skuru innehåller ett grundläggande metodiskt fel. Man har utvärderet tre alternativ  för genomförandet av projektet vid sidan av nollalternativet. De tre alternativen baserar sig samtliga på havsdeponering av muddermassorna. Det är här kruxet ligger, man har inte tagit med ett enda alternativ som skulle innebära återanvänding och/eller landdeponering av muddermassorna.

I själva verket borde ju muddermassor alltid i första hand betraktas som en resurs som kan utnyttjas till något ändamålsenligt. Endast i det fall då deponering på land inte kan ordnas kan man undantagsvis gå in för havsdumpning. Då skall det i regel vara frågan om så rena muddermassor som möjligt så att de negativa effekterna av dumpningen blir minimala. De aktuella muddermassorna torde innehålla ett flertal miljöskadliga ämnen trots att halterna inte är dramatiska.

För att vara meningsfull bör en miljökonsekvensbedömning bygga på en analys av alla relevanta alternativ för att genomföra ett projekt. I fallet med fördjupningen av farleden till Skuru förefaller så inte vara fallet. Stadsstyrelsen i Raseborg har på måndag den 7 mars att ta ställning till frågan. Då har man från stadens sida möjlighet att kräva en revidering och komplettering av miljökonsekvensbedömningen.

Finlands miljöcentral publicerade nyligen en utredning om hur naturskyddslagen från 1997 har fungerat i förhållande till de målsättningar som ställdes upp då den stiftades. Det är frågan om ett omfattande arbete som utmynnar i slutsatser om hur lagstiftningen borde utvecklas med tanke på erfarenheterna under det senaste decenniet.

Själv fäste jag mig speciellt vid en detalj som forskarna bakom rapporten lyfter fram. Det gäller övergödningens effekter på landbacken och i synnerhet i strandbältet. Hittills har ju diskussionen kring övergödningen och dess effekter varit fokuserad på vilka effekterna blir i vattenmiljön. Då har man vanligen förbisett att eutrofieringen också har medfört att stora mängder alger sköljs upp på stränderna och påverkar ekosystemen där. Speciellt utsatta är sandstränderna där algmassorna lätt blir kvarliggande och så småningom leder till att sandstranden växer igen och kanske förvandlas till en vassvik.

Personligen har kag följt med en sådan utveckling för de vackra sandstränderna på Sandön i Ekenäs östra skärgård. På 60- och 70-talen då övergödningen ännu var ett rätt okänt fenomen förekom enbart sparsam gräsväxtlighet på Sandöstränderna. Sandö erbjöd  idealiska simstränder och besöktes ofta av barnfamiljer. Till saken hör ju att sandstränder är en bristvara i Ekenäs skärgård.

Sedan 90-talet har en eskalerande igenväxning av Sandöstränderna ägt rum. De ursprungligen rätt breda sandbältena på stränderna har krympt ihop till smala korridorer där man fortfarande kan röra sig utan att trassla in sig i snårig växtlighet. Markägaren förefaller inte att visa något intresse för att sköta om sina värdefulla stränder. För att bevara stränderna behövs helt enkelt insatser. Algmassorna som sköljs upp på stränderna borde krattas ihop och transporteras bort för kompostering eller något annat ändamål. Markägaren har här ett klart ansvar att vårda en unik naturtyp.

Det är svårt att bedöma om en reviderad naturskyddslag kan göra något åt de igenväxande sandstränderna vid Östersjökusten. Här behövs framförallt en attitydförändring där markägarna vaknar upp och inser att de sitter på en unik naturrersurs som håller på att gå förlorad. Själv ställer jag gärna upp på talko för att rädda någon av sandstränderna i Ekenäs skärgård!